En dag tar en kvinna kontakt med mig. Hon hade hittat mig via Facebook när jag skulle ha öppen trädgård. Hon undrade om det möjligen kunde vara så att jag bodde i huset som hon var uppvuxen i? Hon hette Camilla, precis som jag, och vi var ungefär jämngamla. Mitt hjärta bultade. Jag hade alltid undrat över trädgårdens ursprung, kunde se att det fanns många intressanta träd och buskar och en genomtänkt struktur. Nu kanske jag äntligen skulle få en koppling?
Vi bestämde att träffas och efter en tid kom hon och hennes halvsyster på besök, båda hade vuxit upp i huset. De berättade om sin mycket trädgårdsintresserade och växtkunnige far, som var biologilärare. Jag fick titta i deras gamla fotoalbum som de hade med sig. De berättade om trädgården, hur älskad den var i familjen och hur de lekt i den som barn. Senare skickade Camilla några foton till mig via mobilen.
Här sitter Camilla vid den plats som jag kallar för Hot Border. Orange är det färgtema som jag har valt för platsen, och exakt vid stenen, som fortfarande ligger kvar, har jag också planterat orange tulpaner. När jag tog över så var den här platsen övervuxen av idegran, sockertoppsgran och bergtall. De syns i bilden som små buskar.
De gula påskliljorna i bakgrunden finns fortfarande kvar och gläder mig tidigt i april varje år. På bilden nedan sitter jag och vårsolar framför påskliljorna, fast 50 år senare.
I bakgrunden skymtar de nyplanterade rododendronen, de som jag har stammat upp och nu är mer träd än buskar. Jag kallar den här platsen för Grön Oas, och har byggt ut både planteringsytan och gångstigarna.
Längs med sydväggen hade familjen en rosenrabatt, och det har även jag. I övrigt är inte mycket sig likt. Jag har bytt ut plattorna av dansk sjösten till marksten, men fundamenten till stegen finns kvar, med barnens namn inristade.
Wow vilket arbete han lade ner, biologiläraren. Jag är oändligt tacksam för den fina grundstrukturen som finns i trädgården än i dag. I planteringen som här tar form, ganska så nära berggrunden, växer bland annat mitt körsbärsträd.
Det kan möjligen vara barrotade rosor som planteras, men av det syntes inget när jag tog över år 2000. Däremot den rundade gångstigen som håller på att ta form uppför slänten. Den är fortfarande i bruk och något av det värdefullaste jag har i trädgården.
Prolog
Jag har alltid känt att grundstrukturen i trädgården är genomtänkt och skickligt utformad. Det är trots allt en ganska knepig tomt med stora höjdskillnader och lutningar åt alla håll. Det fanns flera intressanta och ovanliga träd och gamla övervuxna växtskyltar som väckte min nyfikenhet. Paret som sålde huset till mig tipsade om ett namn på familjen som var husets första ägare. När jag skulle skriva min bok gjorde jag efterforskningar, men det gick inte att hitta några uppgifter på det namnet. Jag är oändligt tacksam över att Camilla (som hette något annat i efternamn) tog kontakt, hälsade på och delade med sig av sin historia och foton. Jag har fått svar på många frågor.
Ännu flera år efteråt kom ett annat par och hälsade på, när jag hade öppen trädgård. Mannen berättade att han var uppvuxen i huset, som barn till paret jag köpte huset av. Han berättade också att han haft förste ägaren som biologilärare när han gick i skolan. Även han kunde berätta om flera växter som fortfarande finns kvar, och hur det hade sett ut innan Hultåsens södra topp växte igen med sly.